Året som var, var ett år i sorg, Ett år som kantades av misslyckanden. Den 19 november 2013 kom jag hem ifrån jobbet med gråten i halsen. Dörren stängdes bakom mig och jag föll ihop på golvet samtidigt som tårarna slingrade sig ner på mina kinder. Sommaren 2014 var misslyckandet ett faktum. Ett plågsamt faktum. Med en sten i brösten och med vetskapen att det inte fanns något som helst att göra åt saken. En lång längtan var över. En lång väntan på gemenskap och kärlek. En väntan på något som aldrig inträffa.