Jag är sååå trött på detta väder. Kan någon vara snäll och köra ner mig till varmare bredgrader? Typ direkt. 

 

Jag ligger hemma med nackspärr. Niclas och jag pratade om det häromdagen och jag sa att jag aldrig haft det och omöjligt kunde föreställa mig hur det känns. En dag senare vaknade jag upp med just det, nackspärr. Niclas fick lyfta upp mig ur sängen för jag var helt låst. Nu har det släppt lite och jag kan sitta utan ryggstöd en liten stund. Men fy sjuttsingen vad ont det gör. 

 

Fy för nackspärr. 

 

 

 

Jag friade till Niclas första gången i Thailand. I syndernas näste Patong. Otroligt o-romantiskt med en massa festgalna människor runt omkring men vid stranden så skickades det upp ljuslyktor formade som hjärtan. Jag fångades i en känsla och överröstes av massa kärlek. Mitt i allt och helt spontant så frågade jag honom ifall han ville gifta sig med mig. 

 

Han sa ja. Men båda var överens om att hålla det hemligt tills den dag vi skulle förlova oss. Jag ville göra det i Thailand under sommarsemestern och Niclas också. Vi bokade hotell och tittade på ringar. Men några hann före med ett frieri inför familj och vänner. Otroligt glad för deras skull och av respekt så valde vi att fortsätta hålla vårt hemligt. När det sedan visade sig att dom skulle vänta några år innan knuten skulle knutas så tänkte vi att vi kunde köra. 

 

Så snart är det dags. I Januari, ett år efter mitt första frieri, så gjorde jag det ordentligt. Lagade hans favoriträtt och gjorde om hela vardagsrummet till Mallans mysrestaurang. Bröllopet är snart färdigplanerat, åtminstone i mitt huvud, och det börjar bli lite pirrigt. Så himla kul att göra detta tillsammans. Vill vara gift med Nickepicke. Min finaste. 

 

 

 

 

 

Året som var, var ett år i sorg, Ett år som kantades av misslyckanden. Den 19 november 2013 kom jag hem ifrån jobbet med gråten i halsen. Dörren stängdes bakom mig och jag föll ihop på golvet samtidigt som tårarna slingrade sig ner på mina kinder. Sommaren 2014 var misslyckandet ett faktum. Ett plågsamt faktum. Med en sten i brösten och med vetskapen att det inte fanns något som helst att göra åt saken. En lång längtan var över. En lång väntan på gemenskap och kärlek. En väntan på något som aldrig inträffa.

 

 

De senaste veckorna har jag varit sjukskriven. Det står något schysst ord på latin på sjukintyget och jag hummar mest och håller med, det låter vettigt. I måndags var jag dock redo att börja jobba igen, åtminstone enligt pappret. Jag själv fruktade inför måndagen hela helgen. Men nu är det snart fredag så vi kan konstatera att kroppen höll ännu en vecka. Har sprungit uppe på Hovsjö rehab och knäckt ryggen två gånger i veckan. Börjar närma mig gratis sjukvård. Det är dock svårt att känna efter om kroppen känns bättre. Niclas kom hem ifrån jobbet förra veckan och smittade mig med förkylning (Jag kan vara förkyld i fleeeera veckor...) och därefter blev han frisk... Man tackar! haha. 

 

Förra helgen var det Telge open för Niclas basketlag. Första matchen dom skulle spela så hade dom en extremt dålig inställning så då fick jag minsann tala allvar med dom, sedan försökte jag tala vett med Niclas om hur han skulle lägga upp spelet. Då blev Niclas arg och sa "Det är jag som coachar, inte du". Då fick jag skämmas. Haha. Det blir ingen Vedran av mig inte. Föräldrarna har ett schema att följa under turneringar men det blev inte riktigt så som vi gärna velat. Utan vi var hallchefer så gott som varenda pass som laget blivit tilldelat. Helgen=Tokförstörd. 

Det blev ingen final för grabbarna men jag tycker dom ska vara väldigt stolta över sin prestation. Dom är duktiga! 

 

 

 

 

När vår bil står på parkeringen och bara kostar pengar så cyklar vi för fulla muggar. hit och dit. Jag är så trött i benen att det till och med är jobbigt att cykla i nedförsbackar. Vi har inte cyklat SÅ mycket som jag gärna vill få det att låta som, men för att inte ha cyklat sen i höstas så känns det som flera mil för mig! Det värsta med det hela är att när vi cyklar hem ifrån jobbet så kan man inte komma undan Södertäljes värsta backar. Det är bara att välja vilken man vill plåga sig uppför. Alla är lika jobbiga! Jag brukar gå och titta lite på cykeln i stil med "Vad har hänt med min cykel egentligen, vart är den sönder?". Väldigt oskyldigt. Men trots allt slit så känns det ÄNDÅ väldigt bra med frisk luft och att få röra sig lite. 

 

 

Tjolahopp. 

 

Har fått höra att denna blogg inte uppdateras tillräckligt flitigt. Märkligt. Hur som haver... Under påsken var vi i ett regnigt London. Nåväl, två dagar var lite så där "halvdåliga" med regn lite då och då. Annars var det väldigt bra. Parkpromenera väldigt mycket och kvällarna spenderades i spelhallen. Niclas den rackaren slog basketrekordet på spelmaskinen. Jag är verkligen inte förvånad, han är så duktig. Vi hann även med en middag med Ida och Susann, vilket var trevligt men när vi kom ut ur restaurangen så öste regnet ner som aldrig förr. Mindre trevligt så att säga. 

 

Den här helgen har vi hunnit med två födelsedagsfiranden varav ett lite vildare än det andra. Tycker så synd om grannarna när fester pågår. Ha ha. Men någon gång ibland måste man ju få vara lite jobbig! Tror att en granne i ett av de andra husen på vår gård har fest för jämnan, skulle bli absolut tokig som granne då! Fester är inte riktigt min grej. Men kul var det nu i helgen. 

 

Dagen idag har spenderats på en cykel. Vädret är milt sagt, varmt. Luften i framhjulet var nästintill obefintlig men det hindrade inte mig. Biltema har öppnat i Södertälje tänkte jag, kan köpa en ny slang där om den jag har nu går sönder. Så jag for ut på vägarna i rasande fart (Läs: dagdrömmar-fart) ut mot Almnäs. Tvetavägen mot Almnäs och sedan Nykvarnsvägen mot Södertälje igen. 2.1 mil på Runkeeper stod det. Under dessa 2 mil hann jag se en överkörd orm samt en stor snok precis under fötterna på mig. Men hör och häpna - inga hjärtklappningar. Tror dock cykeln spelade en väldigt beskyddande roll i det hela. Kvällens planer är spikade, det vankas grillning ute hos Micke och Maria. Det verkar ha blivit lite av en tradition det där med att åka dit på helgerna och äta. Det är supertrevligt och dom bor himla fint. 

 

Vår bil har blivit väldigt törstig på senaste tiden. Den rent ut sagt älskar kylarvätska. Slurp slurp, slut. Med andra ord så rinner det rätt igenom. Hål nånstans i antingen en slang eller olyckligtvis i kylaren. Så den står enbart på parkeringen och ser söt ut just nu. Igår när vi kom hem ifrån Sebastian så lyfte vi på huven och det är bara ett mirakel att motorn inte börja koka på vägen hem. Det vällde upp rök. Så den ska iväg till bilsjukan, förhoppningsvis imorgon. Frågan är hur vi ska få dit den. Hoppas innerligt att bilmekanikern säger att det är okej att köra den dit. Saabverkstan i Järna är totalt utesluten så vi får välja ett annat alternativ här i närheten. 

 

På tal om något helt annat - Semestern kommer INTE spenderas i Thailand. Jag har inte längre någon lust. Även fast hotellet är att dö för så vill jag hinna vara hemma lite också. Niclas känner likadant. Vi kanske åker iväg en vecka i Europa. På fyra veckor hinner vi nog få in en tripp till London också.